Skjutsa

Skolan har dragit igång och vi har fått in en rutin. Det rullat på det fungerar bra med hämtningar och lämningar. Problemet är att det är ungefär det och endast det som fungerar. 

Och jag funderar. 

Är det bra nu? 

Varför är jag inte glad nu. 

Att vara mamma gick från att vara drömjobb till en dörrmatta på en natt. Mattan till samhällets plikter och krav.

Plötsligt måste jag ansöka om lov att vara med mitt barn på dagar och tider som tillhör skolans verksamhet. 

Och jag gör min plikt. Inte som mamma, men som vårdnadshavare i ett skolsystem. 

Det pratas på radion om skolan. De vill införa 10 årig grundskola. "Förskoleklass ska bli första klass. Eleverna måste lära sig att skriva och läsa tidigare. Och sen måste matten komma igång." Så pratar dem på radion. 

"Och barndomen ska kortas med ännu ett år" så tänker jag. 

Samtidigt så sviker mitt självförtroende som mamma. Vem är jag att säga något. Småsyskonen spenderar största delen av dagen i bilen, hämtar och lämnar. Och när vi alla kommer hem är alla trötta. Den pedagogiska, lugna och roliga mamman är borta. 

För första gången har jag börjat tvivla på min förmåga eller snarare på mitt värde. Kanske de minsta hade fått det bättre av att också de gå till förskolan. 

Livet har blivit dyrare också. Inte bara bensinpengen har dragit iväg. Men tygblöjor är utbytta mot engångs blöjan. Och matlagning är alltför ofta halvfabrikat. Jag känner hur jag frestas till hämtmat oftare än någonsin. Jag har varken ork eller energi att förbereda måltider från grunden som förut och handlingen blir spontan och oplanerad.

Jag är en maskin, och dagarna känns hattiga. Och allt cirkulerar kring skolans tider. Men tjejerna trivs och det är mitt ankare. Men jag kan inte säga att jag gör det för dem. För hade jag gjort de för dem hade jag varit modigare än så här.