husbilsliv – del 1 – Noll rum och kök

Vi ska på Legoland, det är mina föräldrar som bjuder på inträde. Barnen har längtat. 

Vi har åkt iförväg med vår "traktor" en husbil från 1982 som de har döpt till Sven.  Han åker inte fortare än 80 men vi tar oss framåt. Och barnen klagar inte, inte vad vi hör iallafall. Motorn låter så högt att det är svårt att höra någonting alls. Men de många timmarna i bilen får ens tankar att surra. 

Vi har bott i husbilen i över en månad nu. Och smekånadstiden är förbi. Allt är så nära i bilen. Det är konstigt, skönt och tryggt på något sätt. Att veta att man har allt med sig. Men känslorna är oxå väldigt nära, lite för nära. Och dom stora känslorna får lixom inte helt plats. men på något sätt är de som att dom känslorna blev packade ytterst i den sista packstressen. Man kommer liksom inte åt de där små, försiktiga och mjuka känslorna. Det finns ingen chans att bara vara lite irriterad. Vi har inte utrymme för en stigande illska. Ni vet väl att vatten kokar på lägre temperatur desto högre trycket är. Husbilen är lite så. Man blir bara plötsligt JÄTTEARG, JÄTTETRÖTT, JÄTTEGLAD eller JÄTTELEDSEN. Det finns inget sväng rum, det är vad vi kallade "tvångsmys" på ungdomsmötena i tonåren. 

Middagen är serverad vid det lilla bordet vi får alla precis plats. Mysigt, tills lillebror spiller ut ett glas mjölk. Ingen respons. Alla bara tittar på mjölken som rinner.... Jaha...

Men när det kommer till nattning är det ändå ganska mysigt, på riktigt mysigt. Jeremi ligger i en av sängarna med en Kejla och Ponyo på varsin axel och läser Jan löfs samlade verk. Och jag är inbäddad i andra sängen men de två minsta amande på var sitt bröst. Det blir tyst, alla har somnat nu. "Jag älskar dig" säger jag "och jag älskar dig" hör jag som svar. 

Den här husbils livet påminner om en förlossningen. Det är intensivt men men stunder av andrum och stillhet och inom dessa parantes så konfirmerar vi vårt teamwork och vår kärlek till varandra. Det är så påfrestande att ingenting tas för givet. Man är så nära varandra att man praktiskt taget är en. Vi ser efter varandra räcker vattenflaskan mellan oss och ser till att någon alltid är ansvarig för nästa måltid. 

Och barnen hänger på, jag är så stolt som så. 

Samtidigt i Sunne ligger vårt hus ute till salu men utan ett endaste skambud...

DEL 2 – Allt löser sig!