att vara trygg vs. vara utanför

När barnens kompisar en efter en skolas in på förskolan så fick jag som hemmaförälder ibland frågor om "det sociala". I följd av förklaring: Det är väl bra för barnen att lära sig att vara i sociala sammanhang och få egna kompisar i sin ålder. 

Jag märker snabbt att de inte finns varken tid eller utrymme för en diskussion kring frågan. Det är nämligen en sån där fråga utan frågetecken. En sån som folk tycker bara har ett svar. Sådana frågor tål jag inte. Dom liksom kliar i hjärnbarken som om jag stoppat hela skallen i brännässlesnåret.

Vart kommer det påståendet ifrån egentligen, att barn som är hemma inte har några kompisar. Och hur menar man egentligen att barnen ska lära sig sociala skills på Förskolan? 

Möjligtvis att vänta på sin tur och stå i raka led men det kan jag nog också se till att de får med sig hemifrån. 

Kan man verkligen mena att man tycker att förskolan är det mest optimala platsen för barn att få vänner och lära sig att vara en god medmänniska? En plats som i allt för stor utsträckning består av en bunt ungar på alldeles för lite personal som ska lära sig av sina jämnåriga hur man uppför sig? Vem ska lära vem egentligen? Och vad? 

Jag önskar att jag inte tänkte så mycket men nu är det så att jag tänkt på det här. Och nu kan jag inte gå tillbaka.

Ska man lära sig något här i världen tror jag på att sikta högt. Siktar man högt så når man kanske inte hela vägen, men om man inte siktar alls så går det oftast värre. Vill jag att mina barn ska uppföra sig väl, ja då får jag väl se till att de umgås med folk som uppför sig, Vuxna tillexempel. Vill jag ge dem ett gott språk, ja då får jag se till att tala väl med dom själv, läsa böcker och göra allt jag kan för att ge dom föresättningarna för det. Om jag vill att mitt barn ska lära sig att gå, då kanske den först behöver stödja sig på en som redan kan.

Det lite kluriga här är det faktum att vi sätter "det sociala" så enormt högt. Men vilket i det är det som är så viktigt? Är det alla oskrivna regler, beteenden, moralen, etikett, eller språket? Eller är det bara så att vi är så rädda för att bli mobbade. Allt för ofta känns det som det sistnämnda. Vi svenskar är väl allt för roliga. Som ett av de mest individualistiska samhällen i världen är vi ändå livrädda för att sticka ut. Inte minst socialt. Huvaligen, Ja tänk om mitt barn skulle sitta ensam på rasterna eller inte få några kompisar. 

Jag förstår att det här kan vara triggande eller låta nonchalant för någon som kanske utsätts för mobbing, och jag hoppas att ni ska förstå mig rätt. Mobbing och utfrysning är fruktansvärt och helt oacceptabelt. Men vad är det för miljö vi bygger upp för ungarna. Att tro att barnen inte själv hittar på sina sätt att kontrollera och manipulera sina jämnåriga är ju något om naivt. Jag hör ju själv var gång man går i affären vilka masterminds barnen är för att knäcka sina föräldrar och få sin vilja igenom.

Är det verkligen så viktigt att kunna bli kompis med vem som helst och hålla sin plats i leken. Nä jag tycker inte det. Jag tycker frågan snarare borde gå till alla som sätter ungarna på förskolan. Hur gör ni nu med det sociala? Hur hinner ni prata om allt som hänt under dagen när du inte var med och kunde leda? Hur gör ni när barnen plockar upp beteenden som ni inte står för och hur vet ni att ert barn är en god vän mot de andra?

Oavsett om man har barn på förskolan eller hemma så bör det vara en pågående dialog och ett gediget arbete för att lära dem "det sociala". 

 

 Och det borde enligt mig inkludera:

• Språk, hur talar vi med varandra på ett respektfullt sätt så att man förstår varandra. Vilka ord använder man och vilken ton. 
• Att säga emot, när man ska säga ifrån eller inte håller med. Hur ska man göra för att avbryta eller få kontakt med någon som är upptagen med annat.
• Lyssna, att lyssna är inte bara höra men att aktivt sätta det man hört i praktik. Som att följa instruktioner eller svara i en dialog. Det kan vara ett kort okej eller en liten upprepning som gör att personen som pratar vet att man uppfattat vad den sagt. 
• Be om ursäkt, när något blir fel. När man sårat någon eller inte respekterat en annan, hur rättar man till och bygger upp tilliten igen?

Det är stora kluriga frågor som kräver övning och arbete. Det sociala kommer inte bara av sig självt, varken vid någon särskild ålder, i förskolan, skolan, eller hemma. Det är något man lär sig hela livet. Men man har bättre förutsättningar skulle jag vilja påstå om man känner till sin egen moral, och känner sig trygg i sig själv först. För att vara trygg i sig själv är inte värre än att vara osäker i flock.

Eller vad tycker ni? Jag vill så gärna höra hur ni gör där hemma för att uppfostra en ny generation med sociala geni! Är det viktigaste att vara snäll? Är det viktigt att alla får vara med eller får man tycka om att vara själv? och vad säger ni om tack? Är det ett ord ni jobbar in eller är det inte så viktigt? Kommentera diskutera, låt det inte bara passera!